Berättelser i tidens avlagringar

Berättelser i tidens avlagringar ”Det byggs hela tiden mer och mer i staden. Inte för att staden ska utvidgas; dess gränser har inte förändrats på en lång tid. /…/ Man kan inte säga att byggandet skulle ha förändrats nämnvärt under tidens gång. Samma byggregler har gällt alltsedan urminnes tider, och på grund av människans karaktär följs dessa inte alltid till punkt och pricka. Detta faktum är likaväl oföränderligt och gäller såväl gamla som nya byggnader.” Den byggda miljöns minne sträcker sig längre bakåt i tiden än människornas. Eftersom människan har ett tidsoberoende och naturligt behov att omforma sin omgivning, kan arkitekturen ses som en summa av alla skikt som bildats med tiden. Varje skikt har någon gång varit viktigast och överst och har senare fått fungera som underlag för följande skikt. Varje tillägg är alltså lika viktigt – de har alla byggt på föregående skikt, dominerat en stund och sedan blivit grunden för följande skikt. Vår byggda miljö är en flerdimensionell allegori. Till exempel i målarkonsten kan vi läsa olika berättelser via alla symboliska element som finns på en målning. Beroende på våra tidigare erfarenheter och kunskaper väcker en viss symbol ett gensvar inom oss, och vi placerar alla symboler efter varandra precis som orden i en bok. Förutom ytor och tredimensionella konstruktioner har en stad också två andra dimensioner, nämligen tid och minnen. Vår miljö är full av tecken som skvallrar om svunna tider, och det gäller för oss att kunna tolka dessa på samma sätt som symbolerna på ett målat konstverk. Vi kan ”läsa” vår byggda miljö på många olika sätt – lätt, som om vi skulle läsa en underhållande roman som sommarlektyr, eller analytiskt, som om vi vore en forskare som söker svar på frågor. Det gäller till exempel för en arkitekt att först och främst försöka förstå stadens befintliga skikt samt deras ordning, bakomliggande orsaker och hierarki. Först därefter kan han eller hon med fog dra det första strecket på sin skiss och tillägga ett eget skikt som kompletterar stadsbilden. För att miljön även i fortsättningen ska kunna vara ett trivsamt hem för sina invånare måste de skikt som skapas i dag vara ett svar på den dialog som de befintliga skikten har inlett. Som litet barn brukade jag ofta klättra in genom fönstret till ett övergivet hus som fanns i närheten av mitt hem. De förfallna rummen fick min fantasi att flöda, och jag började skriva historier om de människor som bott i huset. De var så klart helt påhittade personer, men för mig var de verkliga. Långt senare, när jag fick reda på husets sanna historia, förstod jag hur mycket ett barn med sina skärpta känselspröt kan snappa upp från sin omgivning. Jag lärde mig att det gäller att hålla ögonen öppna och att vilja se vilka berättelser de olika skikten i vår verklighet döljer inom sig. Tiden är en oskiljbar del av vår värld och medvetenhet. Berättelser som traktar efter sanningen, även kallade historia, föds ur de synliga och spårbara skikten i vår miljö. Det är viktigt att de berättelser som kan tolkas ur vår byggda miljö och därigenom dess möjligheter tas upp i fostran av barn och unga. Halvfärdighet hör till världens typiska egenskaper. Barnen måste känna en passion för det förflutna för att bli inspirerade att bygga sin framtid. Det är en fin känsla att få ingå i bilden och vara en del av en berättelse som har börjat före vår tid och som lever vidare efter oss. Det är naturligt för ett barn att iaktta världen på ett omedelbart och kreativt sätt. Det gäller bara för oss vuxna att öppna utsikterna för dem. ”Allt annat är undanröjt. Ändå kan man än i denna dag se att det tidigare har stått en stor, borgaktig byggnad på denna plats. Och bakom det låga men täta buskaget, som man i dag knappt kan tränga sig igenom, har det en gång legat en vacker park, som med sina träd och terrasser påstås ha bevarats betydligt längre än huset.”