Idéer föds genom kreativ galenskap

IDÉER FÖDS GENOM KREATIV GALENSKAP Arkitekten Vesa Honkonen brukar karakteriseras som en mångkampare inom design. Han spränger gränser genom att smidigt röra sig mellan arkitektur, formgivning och fri konst. Honkonen själv säger att hans arbete i första hand bygger på kreativ galenskap, genom vilken drömmar omvandlas till verklighet; en verklighet som fungerar och bringar glädje. Jag minns tydligt barnens och ungdomarnas miner i fullmäktigesalen i Villmanstrand när Honkonen presenterade sin planeringsfilosofi och sina utkast till en ny äventyrs- och familjepark i staden. ”Kan en vuxen faktiskt hitta på så där bra idéer?” Ungdomarna tackade i sitt avslutande inlägg stadens tjänstemän för att de hade lyckats hitta en så bra arkitekt till arbetet att utveckla Villmanstrand, och även de minsta deltagarna i projektet var imponerade. Förskoleeleverna tyckte att arkitekten var en riktig Oppfinnar-Jocke. Varifrån kommer då denna ofattbara kreativitet? Hur föds en god idé? Jag bestämde mig för att fråga Honkonen själv. Vad är kreativitet? Kreativitet är frihet. Men kreativitet kräver också hårt arbete. Först måste man lära sig en massa olika saker och sedan gäller det att glömma alltihop. Man måste återvända till ett tillstånd av total okunnighet och frigöra sig från allt man någonsin har lärt sig. På så sätt kommer man in i en zon av omedveten kreativitet. Vad som händer där, det vet jag inte. Hur föds dina idéer? Exempel? Shakespeare och Reso centrum Hur ska man bära sig åt för att piffa upp centrumet av Finlands fulaste stad? Söndervittrad betong och på tok för mycket trafik. Deprimerande. Jag ville ge stadsborna deras gamla stad tillbaka. Jag började med att studera ortens historia och gå hela tusen år bakåt i tiden. Då kom det fram att de kommunikationer och trafikleder som i dag håller på att förstöra hela staden en gång i tiden var orsaken till att Reso överhuvudtaget blev till. Historien återkallade mig till verkligheten. Nu krävdes det motmedicin. Jag beslöt mig för att läsa något vackert. I Shakespeares pjäs Romeo och Julia har småfåglarna en stor uppgift. Julia: ”Ack, skall du gå? Än är ju långt till dager; Det näktergalen var, och icke lärkan, Som slog med bävan så ditt skygga öra. Var natt han sjunger där i lagerträdet, Tro mig, min älskling, det var näktergalen.” Romeo: ”Nej lärkan var det, dagens bådarinna. Ej näktergalen. Se, min älskade, hur avundsjuka strimmor kanta där, med purpurbräm de brutna morgonskyar! Ren nattens ljus förbrunnit; munter dag på tå sig lyfter över blåa fjäll. Jag lever om jag går, dör om jag dröjer.” (C.A. Hagbergs översättning). Kunde man kanske på samma sätt i arkitekturen skapa någonting stort och betydelsefullt med små detaljer? Ur detta utgångsläge föddes slutligen ljusnätet i Reso centrum, som stadens invånare tagit till sig med stolthet. Stolarna på Kiasmas café först en tecknad serie Jag assisterade Steven Holl i utformningen av de ursprungliga stolarna på Kiasmas café. Det var en lång process där vi hade hjälp av en rad konstnärer, båtbyggare och experter på gjutning. De där stolarna hade en stark egen karaktär, som har varit en viktig del av Kiasmas image under ett helt decennium. När jag fick i uppdrag att formge nya stolar till Kiasma gav Steven Holl mig ett råd: ”Ljuset som tränger genom stolen är viktigt.” Tio år är en lång livstid för en caféstol. Det var dags att skapa något nytt. Jag började med att skissa upp stolen som tecknade serier, eftersom jag inte ville tvinga fram den synliga formen för snabbt. Jag ville först hitta dess väsen, dess sanna själ. I dessa serier, där tomheten diskuterar med en person, fann stolen slutligen sin form. Tomheten: Vad vill du mig? Personen: Jag vill sitta på dig, stapla dig, bära dig, och viktigast av allt, vara stolt över dig. Fellini och Villmanstrand Idéplanen för områdena Myllysaari och Kukkosaaret i Villmanstrand grundar sig på upplevelser från plats och ställe, områdets historia, en mycket skojig träff med en grupp skolelever och deras fina idéer. Vattenelementet var starkt närvarande och man kunde ana en elegant stämning från 1930−1950-talet både på själva området och i stadsinvånarnas minnen och erfarenheter. I Federico Fellinis film Amarcord åker alla invånare i en by ut till sjöss i sina små båtar för att vänta på ett nytt amerikanskt kryssningsfartyg, vars rutt löper längs kusten. Till sist glider det enorma fartyget förbi, dekorerat med festlig belysning, och gör ett stort intryck på byinvånarna. Jag ville skapa något lika anslående i Villmanstrand; något som upplevs kollektivt och som väcker känslor hos åskådarna. Myllysaari återfår sin elegans från svunna tider, omvandlas till Europas bästa badstrandscenter och förses med vacker belysning. Kukkosaaret förvandlas till mystiska äventyrsholmar, där all verksamhet bygger på naturkrafter. På kvällen tänds en stjärnhimmel på trädtopparna på öarna, om solen så tillåter. Från kinesi till kinesiskt konstcentrum Minns du när du som barn slöt ögonen och snurrade runt på stället ända tills det började snurra i huvudet också? När du stannade fortsatte världen att snurra och du kunde inte gå rakt Fast du kände att du stod upprätt drogs du mer och mer ner mot marken. Till sist föll du omkull. Och du var full i skratt. Jag tittade på min dansande vän när han snurrade runt på ett snötäckt backkrön. Den vertikala tyngdkraften frigjorde sig från sin vertikalitet och kom i fri rörelse. Plötsligt föll min vän pladask bakom krönet. Då fick jag en idé till ett tävlingsförslag. Någon har sagt att arkitektur är som frusen musik. Jag tror däremot att arkitekturen kan bibehålla rörelse och bete sig som musik. Bra arkitektur är lika känslig som musik; rörelsen finns i dess uttryck. Det var dags att låta arkitekturen flöda och strömma, rent av utmana tyngdkraften. Mitt förslag Waves (Vågor) till Wu Xi Lake Art Center i Kina följde principen om fri rörelse. Dess rörelse och flöde ger också kulturen en möjlighet att leva sitt eget liv. Du berättar ganska öppet om din skapande process, även på nätet. Varför? All kommunikation är gynnsam, och jag har inga yrkeshemligheter. Jag berättar alltid allting. När du själv följer den principen fungerar den också andra vägen – med tiden börjar andra människor berätta allt för dig. Jag har fått bra respons för denna öppenhet åtminstone av eleverna, och undervisning är den bästa källan till lärdom. Det är dock viktigt att inte bara lyssna och kopiera vad andra gör, utan att också koncentrera sig på att hitta sin egen kreativitet. Eleverna ska våga ifrågasätta vad de lärt sig. Kunskap är inte sanning, utan ett verktyg med hjälp av vilket vi kan behandla verkligheten. Det finns ingen sanning. Arkitektur får aldrig bli bara ett spel som kräver tankearbete, eftersom allt som är av betydelse händer sist och slutligen via känslor. Hurdana processer har du på gång för tillfället? Just nu är jag intresserad av olika brytningsskeden, t.ex. det brytningsskede på 1960-talet som ledde till att en ny uttrycksform föddes inom konsten och kulturen – hippierörelsen och popkonsten. Något liknande håller på att hända nu. Det känns i luften. Skiljemurarna mellan de olika konstformerna håller på att rasa. Själv jobbar jag mycket med dans för närvarande. Jag begrundar rörelsens betydelse och samarbetar med Reijo Kela. Men jag vill inte prata mer om det, eftersom det fortfarande är en halvfärdig process. Resultaten kommer snart. Du anser att bra arkitektur skapar minnen. Kan du berätta om något av dina egna minnen? Jag var tio år gammal. Jag minns hur jag lekte att jag körde bil i en stad som jag själv hade byggt. Mina föräldrar tittade på min stad, men de varken såg eller begrep att det var en riktig stad. För dem var det bara plast. I den stunden bestämde jag mig att jag aldrig ska glömma hur det känns att leka. Kanske det är därför jag gör saker och ting som jag gör – planerar och processar som ett lekande barn. Vesa Honkonen arbetar med arkitektur, belysnings- och inredningsdesign samt formgivning vid sina egna byråer i Helsingfors och Stockholm. Dessutom arbetar han som gästprofessor vid universitetet i Shandong i Kina och som professor i möbeldesign vid Konstfack i Stockholm.